En visa från sorkarna till oss, skriven till Medeltidsveckan Anno Styringheimsis X.
När Gyllne Hjortens horder drar
med tält till styringheimars land
då blir det fest i många dar
då dricks det mjöd utav envar
då stärkes brödraband
När fnaset omkring släggan yr
och rabbisar mot bergen flyr
då har vi gått iland
då har vi gått iland
Det stilla lugn som hitills gällt
får vika för vår muntra tropp
på rabbisarnas stora fält
syns rad på rad med vackra tält
och strax går månen opp
Då växer sorlet sakta fram
till dess att skrål och skrän och glam
Väl aldrig vill ta stopp
väl aldrig vill ta stopp
Som i en dröm går dag för dag
med riddarlekar, sång och fest
nu råder ingen kyskhetslag
till hjortenbröders välbehag
man ofta får bli gäst
i vackra jungfrurs paviljong
man lättar på sin bussarong
och leker dam till häst
och leker dam till häst
Vi barder tackar omt det hus
som oss servera skaldemjöd
om ingen fyllde våra krus
så fick vi ej vårt skalderus
då vore vi i nöd
Om ingen skrev om vad som skett
vad man i fyllan hört och sett
var minnet utan stöd
var minnet utan stöd
Men när vi åter hemåt far
till vardagarnas slit igen
vi med oss nya sånger har
som sent i hjärtat dröjer kvar
För föreställ att sen
förutan all den dikt vi kvad
få riva almanackans blad
i veckor femtioen
i veckor femtioen
Bland hjortsystrar och bröder man
funderar på vår lott så svår
det öde som vår norna spann
som ingen mänska ändra kan
Hur ödets nycker slår:
att kämpa tungt för liv och lem
och blott en vecka komma hem
en enda på ett år
en enda på ett år
Begrunda detta, käre vän
och höj ditt krus mot himlen vid
så sänk strax kruset ned igen
och töm dess saft i halsen sen
mot Brages ängder rid
För nu är stunden åter här
tillbaks i Styringheim du är
förspill nu ingen tid
förspill nu ingen tid