Det var ett mycket innehållsrikt år som vi, Skafte och Lindvi, fick den stora äran att styra över vår ö. Det började redan på vårt första hov på Storstyringkampen, då en flock kor på nära håll ville särskåda de nypåpälsade. En flaska stark, rökig dricka överlämnades från Gefla och Rodair Ruske utsågs till vår härold. Han fick skylla sig själv, då han sagt att det var det lättaste löfte han någonsin givit, då han lovade bli härold om jag blev Storstyring. Till vår vakt under året utsågs Karl Habicht von Ammergau, som också överlämnade ett par vantar, stickade av hans mor, till Storstyran.
Kvällen blev lång och munter med sång och dans under vilken Rodair välte. Vältning var annars genomgående, de nyfikna korna från tidigare skulle leva farligt. Expeditionerna misslyckades dock, främst på grund av för mycket fniss, och övergick till att skrämma lamm. Även Oluf fick känna på att bli vält, då han låg utomhus på en bänk och blev attackerad av ett glatt gäng.
Hösten fortsatte med en matfest i en mycket liten källarlokal i Visby. Rätterna var många och spännande, och så mättande att vi emellanåt fick gå utomhus och dansa. De geléinbakta fisk- och blomrättena var betydligt vackrare än goda, medan det var tvärtom med rosenpuddingen.
I december var det dags för Luciafesten. Vi ansåg att vi vuxit ifrån Kapitelkällaren, och var i stället på Clematis. Styringheims dittills största fest, förutom Medeltidsveckorna, med ca 80 gäster blev en riktig helkväll. Det började med vårt första hov på Gamla apoteket, där Sorkar & Strängar fick en egen pärkboll och vi ett antal trevliga gåvor.
Många hade kommit från fastlandet, däribland Nordmarks nykrönte Furste, Sir Gilliam. Han och vi andra avnjöt den flottiga maten och Sorkarnas trudeluttande.
Päronkriget hölls i år på Lilla Bjers för första gången. Nya träd har planterats, och vi hoppas att de kommer ge lika god skörd som Sandkvies Grevar och Piggar. Torneringen vanns av Sir Prothall, som besegrade Fandral i finalen som avgjordes med dolkar som vapen. Festen hölls, på grund av det stora antalet gäster, på Kapitelhusgården. Först var det hov, inte bara med oss och Furst Gilliam, utan även Drachenwalds Kungapar Matthew och Anna var där och delade ut utmärkelser till förtjänta styringar.
Maten och kanske i synnerhet drycken tog sedan över allas intresse, med avbrott, trevligt nog, för ett par skiftande musikaliska inslag. Dels var det premiär för Styringheims nya sångbok som sjöngs mer eller mindre från pärm till pärm och dels höll musikgillet sin årliga konsert. I år med många låtar på krumhorn, och om musikgillesledaren får säga det själv lät det mycket bra. Det blev en sen kväll, och hur Arna till slut kom hem var väl mer tur än något annat.
Den nedåtgående trenden med antal styringar som åker till Knäckekriget i Attemark bröts i år, och vi var fem stycken plus en hund som bodde i Esping och festade i den nya svartvita trolltältspaviljongen som ibland går under namnet Göran Persson. Storstyringen auktoriserade eftersom det fanns en ledig rustning, och kämpade på den ärorika hålsidan mot bland andra Ale, Oluf och Rodair. Petronilla lagade all mat under veckan, och ibland hjälpte herrarna till med att hämta vatten.
Vårt läger var som vanligt en central punkt för många, och det regnade bara ofta (och inte jämt). Storstyringen höll världshistoriens kanske kortaste hov (Oluf fick en haggis) och APAN! blev ett kanske alltför vanligt läte.
Även nästa resa var det fem styringar som gjorde. Oluf och Petronilla hade vi övriga, på gott och ont, bytt ut mot Adalhard och Arna. Vi reste ner till Abenberg i Turmstadt i södra Drachenwald för att bevittna kröningen av våra fastlandsvänner Sven och Thora. Det man minns mest, förutom den sagolika borgen vi var på och de pampiga hoven, är nog värmen. Allt som hände finns förevigat i en sång, som skrevs på hemvägen. Tyvärr tar låten slut efter bara halva evenemanget, det som hände sedan var ett virrvarr av apelsiner, murklättring och hemresa, på vilken vissa delar gick väldigt snabbt.
Mitt i sommaren anordnade Petronilla en fest på Stavgard. Den skulle ursprungligen ha varit i januari, men då snöstormade den bort. Vintertorneringen blev istället ett äventyr, där man med hjälp av ledtrådar skulle hitta skatten. Därefter åt vi och festade långt in på natten. Övernattningen i järnålderslokalen gav en extra känsla åt evenemanget, som tyvärr inte bevistades av fler än åtta (!) styringar. Men mystrevligt var det.
Under Stångaspelen fortsatte herrarnas otur och gick inte ifrån rekrytklassen för femte året i följd, nu med minsta möjliga marginal (ett svinhugg i baken). Vi kanske skall börja med att låta bli att träna eller inrikta oss på drickat i fortsättningen, så kanske det går bättre. Damerna hade inte heller något lyckat år, utan hamnade sist i gruppen. Spel på torsdagen nästa år även för dem, alltså.
Pärken under Medeltidsveckan gick förstås bättre. Både Holmrikes och Sorkar & Strängar/Geflas lag besegrades enkelt. Sorklaget var dock skade- och konsertdrabbade. Dessutom bets Fandral i foten av ett osynligt djur på planen.
Ett nederlag blev det under veckan och det var kriget. Ja, gutarna förlorade själva kriget mot danskarna, alltså, men i övrigt var det oerhört lyckat. Det hölls i Mästerby Prästänge, på ett obetydligt avstånd från originalslaget vid Ajmunds bro 1361. Bäst minns den krigande Storstyringen lyckan efter ”skattslaget”, där vi med taktik och uthållighet bärgade praktiskt taget hela skatten.
I övrigt lunkade veckan på i gamla invanda spår, inget höjdarår, kanske, men med de redan nämnda musikpajsarna i styringlägret så blev det förstås aldrig en lugn stund. Tredje året på Snäck, och vi känner knappt hälften av de som är med. Kanske omdaningar på gång till nästa år? Jaa, med hjuul. Vårt hov blev minnesvärt på ett par sätt. Vi inledde storstilat med att rida igenom lägret och sedan bänka oss utanför Örn. Fem minuter senare kom sommarens värsta regnskur, och det vill säga en del den sommaren. Hovet flyttade snabbt inomtälts, och där förärades medlemmarna i Sorkar & Strängar med Di sma undar jårdi helt enkelt för att dom finns till.
Det sista evenemanget under vår tid var förstås Storstyringkampen. På en ny plats, Järnåldershallen vid Lojsta slott. Här ställde tre par och tre enskilda upp i kampen, som inte blev särskilt spännande, men välkämpad och rolig. Waldar vann fem av sex grenar, ett något svårslaget rekord. Det var endast i löpningen som han fick se sig slagen av tre personer – fast en av dem var utom tävlan, nämligen Storstyringen som hade tänkt visa att han fortfarande var snabbast. Ingel rände dock ifrån även honom. Morr.
Vårt hov hölls under Göran Perssons baldakin i disdimmeregnet. Rodorm och Petronilla tilldelades Bysen respektive Torspeisku för sina långa och trogna tjänster i Styringheim. Sedan överlämnade vi skinnen till våra efterföljare Waldar och Gota. Lammkotletterna och korngrynsgrytan var utsökta, och med ett kungligt hov som mellanrätt och äppelpaj därefter blev det en riktig helkväll.
Året i sin helhet var ett bra år för Styringheim, med medlemsantal för första gången över 200. Aktiviteterna har varit många och intressanta, bland de som inte skildrats ovan hade vi två skohelger, pärkträningar, sykvällar, musikgille, dans, smide, rustningsbygge med mycket mera. Ett stort gäng styringar deltog också under Stockholms Historiska festival ”Bröd och skådespel”, och några åkte till Holland med en delegation från Medeltidsveckan. Ändå känns det efter 14 år som om Styringheim ännu är i sitt bildande, vi har under året jobbat för vår framtida baronistatus, namn- och vapenansökan med petition är (äntligen) ivägskickade.
Till sist ett stort tack till alla som på något sätt hjälpt oss under vår tid som Storstyringpar med matlagning, klädsömnad, hästfixande, härolderi (det är värre än det verkar), vaktning, jobb, jobb, jobb eller bara allmänt glatt humör och partajande. Det är väl i slutändan det som vår förening finns till för – att ha kul tillsammans?
Skafte och Lindvi, Storstyringpar år XIII